.

Har nu importerat denna bloggen till nattstad! Är sjukt trött på blogg.se eftersom jag bloggat här i flera år, och haft enooormt många bloggar här, tror fanimej jag haft ett 20tals, hehe. Iallafall, tyckte att jag kunde importera denna till nattstad eftersom det är drygt att bara börja om helt från början, utan inlägg och blablabla, och jätteenkelt eftersom man bara klistrade in en kod och sen importerades bloggen, istället för att typ behöva vänta ett halvår innan hela bloggen flyttats. Men ja, kika in där istället! nattstad.se/lisagylling

tjatja kompisar! Bloggar inte längre hehe men fick såndär jäkla blogglust nu, idag är det fredag och har väl vart som vanligt, skola och sen har jag mest slappat hemma hela dagen, skulle till gården men ingen vill köra mig och med tanke på att det är -20 grader ute så vill jag verkligen inte gå. Rätt tråkigt dock för drygt att sitta hemma en fredagkväll som jag gör varje kväll resten av veckan. Jaop, men på ett sätt rätt gött också eftersom jag har varit förkyld och haft feber största delen av veckan.

Och skolan idag har faktiskt varit jättechill och ett jäkla bra avslut på veckan, kollade på film på spanskan, på nolabben körde vi bara lite frågesport, på musiken musikquiz så sjungit en hel del, haha, och sen kollade vi film på svenskan. Nu är det bara en och en halv vecka kvar i skolan sen drar det sig mot jul, födelsedag och nyår. Blir riktigt nice! Nu visar det sig att jag drar till gården ändå, hörs imon!

När jag verkligen tänker efter så undrar jag hur det kunde bli sådär, jag fick såna där helt jävla jobbiga känslor för dig. Vi träffade ju nästan aldrig varandra, du hade ingen aning, varför skulle du? vi pratade ju inte. Der va så jävla svårt att hela tiden ha den där jävlans klumpen i magen för jag saknade dig så sjukt mycket, och jag va tvungen att bara agera normalt, för vem kunde jag berätta detta för? När vi väl träffades, va det så svårt, för du ignorerade mig, och jag va tvungen att låtsas som att jag inte bryr mig när jag innerst inne grät floder. Det va jämt så, jag va glad på dagarna men när jag kom hem satt jag i mitt rum, helt stel och fick hela tiden tvinga i mig den faktan att det aldrig nånsin kunde bli du och jag. För vi två, kommer från helt olika världar, och det skulle aldrig nånsin, nånsin kunna bli det som jag skulle offra allt för, det jag verkligen verkligen ville. Det va den jobbigaste faktan jag någonsin behövt veta, men jag fick hela tiden sitta och tvinga i mig att det faktiskt va så, det jag drömde om så mycket, att det aldrig skulle bli så på riktigt. När jag såg dig så blutade verkligen mitt hjärta, och så fort vi mötte blickar så dog jag inombords, men det kunde jag inte visa, nejnej, bara stå där och låtsas att jag inte bry mig, för det va faktiskt det enda jag kunde göra, jämt. Kan inte förstå hur jävla djupa känslor kan bli, för någon man knappt känner. Jag försökte alltid skriva något till dig också, men vad? Fick alltid tvinga mig själv sudda det jag börjat med.

Kände detta ett långt tag, väldigt långt. Men sen va det så jävla skönt när jag kände friheten av att allt det där va borta och jag kunde med glädje se dig och bara tänka att du va jävligt snygg, inte må kasst. Visst jag saknade dig men det va nästan bara jobbigare att träffa dig.

Det va ett tag sen, men har känslorna kommit tillbaka? Jag vet att jag känner nåt för dig, nåt litet, men är det samma sak igen? Så får det inte va, det där lilla, eh, pirret? som jag har nu är okej, men fan heller att jag ska gå igenom det där igen. Big no-no, snälla nej.